Henrik Schyffert uttalar sig om invandringens kostnader

Nu har ytterligare en komiker uttalat sig i invandringsfrågan.
(Magnus Betnér, Soran Ismail och Kristoffer Appelgren har gjort det tidigare, jag bemötte Kristoffers uttalande i ett tidigare blogginlägg).

För några dagar sedan skrev komikern Henrik Schyffert ett Facebook-inlägg där han tog upp invandringens kostnader. Inlägget fick sedan stor spridning. Problemet är dock det främst utgjordes av bristande resonemang. Jag kommer här förklara bristerna i inlägget. Läs gärna inlägget innan ni läser mitt bemötande.

Stoppad invandring?

Schyffert börjar med att fråga:

Om vi nu stoppade all invandring, vad skulle ni göra för de pengar som ni tjänade på det?

Att tala om en stoppad invandring brukar främst användas som en retorisk halmdocka av motdebattörer. Det är en typ av retoriskt knep som används för att vilseleda åhörarna. Frågan är då: använder Schyffert själv stoppad invandring som en halmdocka, har han gått på andra debattörers användande av halmdockan eller är det vanligt förekommande att invandringskritiker vill stoppa invandringen?

OECD-rapporten

Sedan tar Schyffert upp den OECD-rapport som släpptes förrförra året. Problemet är bara att rapportens resultat inte kan användas hur som helst och det var DN som spred en felaktig tolkning av rapporten. Exempelvis är studien tydlig med att den endast visar resultatet av den tidigare invandringen och att den inte kan användas för att påvisa resultatet av dagens invandring vilket jag också påpekat i en debattartikel i Gefle Dagblad. Ett citat från rapportens slutsats (sidan 160):

These results are based on the current immigrant population and their outcomes. These, in turn, represent the result of several decades of immigration and integration policies, with all of their successes and failures. In this context, they cannot be taken as indicative of what current immigration policies and outcomes will yield over time.

En av migrationsforskningens viktigare slutsatser är att de ekonomiska effekterna av invandring varierar mellan tid och plats. Resultatet av den invandring vi haft sedan Mellankrigstiden (vilket i princip är vad OECD-rapporten tittar på) kan därför inte användas för att påvisa resultatet av dagens invandring.

Förutom detta har Jan Ekberg (Sveriges främsta migrationsforskare) kallat studien för "en omöjlighetsekvation" då Sveriges offentliga ekonomi var ungefär i balans (hade ett nollresultat) under perioden som OECD-studien undersökte. Om invandrare som grupp gav en nettovinst den perioden så skulle den offentliga ekonomi haft ett överskott eftersom man får ett positivt tal om man lägger ihop två positiva tal. Ska man vid addition komma fram till resultatet noll så måste man lägga ihop två nollor (0+0=0) eller ett positivt och ett negativt tal (1+(-1)=0). All forskning om svensk migration visar att inrikes födda bidrar mer till den offentliga ekonomin än utrikes födda. Alltså måste invandrare som grupp varit en nettokostnad under perioden som rapporten undersökte. Dock är detta inget man ska beskylla invandrare för utan det är bara en enkel slutsats.

Förklaringen är enkel, OECD-rapporten har bortsett helt från stora kostnadsposter för att det saknas tillgänglig data. När rapportens författare försöker inkludera dessa kostnader övergår nettovinsten till en nettokostnad. Nationalekonomen Tino Sanandaji har belyst detta på sin blogg.

Framgångsrika invandrare

Schyffert lyfter Özz, Laleh och Zlatan som exempel på invandrare som ger Sverige vinst. Att göra detta blir dock ett exempel på argumentationsfelet "cherry-picking" eller "plocka russinen ur kakan" som det ibland kallas för på svenska. Dessa exempel säger ju inget om helheten och det är inget konstigt att vissa invandrare blir mycket framgångsrika i Sverige.

Problemet är att den genomsnittliga integrationen fungerar dåligt och det beror delvis på invandringen. Det är resultatet av en negativ utveckling som startade redan i början av 70-talet. Sverige är idag sämst av alla OECD-länder på att integrera invandrare på arbetsmarknaden. Mediantiden till första anställning (oavsett om det rör sig om kortare anställningar eller jobb genom bidrag) är 7 år. Det är alltså inte medel utan median. Den genomsnittliga tiden är längre. Då får man tänka på att all invandring är inräknad. För grupper som har svårare att ta sig in på arbetsmarknaden är den genomsnittliga tiden till första anställning alltså ännu längre.

Invandringens kostnader

Schyffert låter sex miljarder kronor bli representativt för invandringens kostnader. Han hänvisar till Migrationsverkets kostnader men någon kostnadspost eller totalkostnad på sex miljarder kronor finns inte där. Oavsett är det dock felaktigt att låta Migrationsverkets kostnader bli representativa för invandringens kostnader då de stora potentiella kostnaderna för invandring uppkommer efter en person invandrat. Det är när en invandrare inte får sysselsättning och tvingas leva på bidrag samt utnyttja välfärdssystemet som kostnaderna uppstår. Kostnader kan även uppstå om en invandrar får sysselsättning på bekostnad av en inrikes född eftersom välfärden då fått två personer att försörja men fortfarande bara har en som genererar skatteintäkter.

Den mest ambitiösa beräkningen av invandringens kostnader är rapporten Invandringen och de offentliga finanserna som Jan Ekberg 2009 författade åt Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. Den kommer fram till att nettokostnaden sedan slutet på 90-talet motsvarat 1,5-2 procent av BNP årligen. För 2013 motsvarade detta 57-76 miljarder kronor.

Schyffert gör sedan ett räkneexempel där han tjugofaldigar migrationsverkets kostnader till 120 miljarder kronor och fördelar dem på tio miljoner invånare. Det resonemanget är bristande. Dels har vi inte tio miljoner medborgare som betalar skatt och dels är inte bördan jämt fördelad. Vissa kommuner, samhällsgrupper och individer får betala mer än andra. En del kommuner får skära ned på äldreomsorgen, befintliga medborgare kan trängas bort från arbetsmarknaden, etc. Exempelvis forskning från Storbritannien visar att invandring varit positivt för löneutvecklingen hos medel- och höginkomsttagare samtidigt som det varit negativt för löneutvecklingen hos låginkomsttagare. Detta behöver inte gälla för Sverige men det visar att effekterna av invandring kan slå olika mot olika samhällsgrupper.

De som drabbas hårdast av invandringen är redan befintliga invandrare samt ungdomar och välfärdsberoende. Invandringen har bidragit till ett överutbud på arbetsmarknaden vilket i kombination med de höga trösklar vi har på den skapar så kallade insiders och outsiders. Samtidigt som arbetsrätten ger anställda trygghet så stänger den också ute människor från arbete. Invandrare, unga och andra som har svårare att hävda sig blir helt enkelt i större grad arbetslösa. Allt som bidrar till att förvärra obalanserna på arbetsmarknaden förvärrar detta.

Sedan drabbas också välfärdsberoende när kommunerna tvingas skära ned för att finansiera invandringens kostnader. Staten betalar ju bara ut etableringsstöd i två år men det tar närmare 10 år innan en genomsnittlig invandrare får sysselsättning. Det innebär att kommunen måste betala försörjningsstöd i åtta år. Nu har vi visserligen det kommunala skatteutjämningssystemet som hjälper kommunerna men det uppstår ändå direkta och indirekta kostnader. När Dagens Samhälle (Svenska kommuner och landstings egna tidning) tillfrågade våra kommuner 2013 så svarare 8 av 10 att de inte ville ha ett ökat flyktingmottagande. Anledningen är att kommunerna saknar resurser att hantera mottagandet på ett bra sätt. Det gör att de måste omfördela från andra välfärdsberoende grupper samt att integrationen blir lidande. Exempelvis saknas det språklärare vilket gör att en kommun inte kan sprida ut invandrareleverna mellan många olika skolor. Då blir både skolresultatet sämre och kontakten mellan inrikes födda och invandrare minskar.

Kommentar

Schyfferts inlägg kan beskrivas som en skönmålning av problemen kring invandring och integration. Ett problem med en skönmålning är att den motverkar lösningar på problemen eftersom problemen inte erkänns. Varför ska vi anstränga oss när läget redan anses vara bra? Det riskerar att bli en kontraproduktiv effekt eftersom invandrares problem inte blir lösta. Invandrare blir lidande och i sin tur kan främlingsfientliga krafter peka på problemen för att vinna sympatisörer. Det är bättre att erkänna problemen och lösa dem. Det skulle både gynna invandrare och motverka främlingsfientliga krafter.

För att definiera problemet och hitta lösningar är det viktigt att kunna hålla sig objektiv till sakfrågan. När man avgör vad som sakligt är rätt eller fel baserat på värderingar, moral eller känslor så leder det till felaktiga slutsatser vilket i sin tur ökar risken för en falsk verklighetsuppfattning, dåliga reformer, dåliga resultat och en negativ samhällsutveckling. Våra kognitiva bias gör dock att vi lätt kan falla in i dessa bristande tankegångar.

I övrigt vill jag helst slippa behöva bemöta bristande resonemang kring invandringen.